Kaniner har länge ansetts som ett bra tillskott till en självhushållares liv, enligt böckerna räcker det att ha två honor och en hane för att kunna äta kanin en gång i veckan. Under andra världskriget var det väldigt vanligt att folk hade kaniner hemma till mat men nu är det inte alls så vanligt. Nu är det mer att man har dem som husdjur och många blir både arga och illa till mods när man berättar att man har dem som mat.

Det finns en uppsjö med olika raser och många har lite tyngre köttraser vilket gör att de äter mycket mer och behöver till exempel pellets för att klara sitt matbehov. Vi valde att ha Gotlandskaniner dels för att vara med och bevara dem i genbank och dels för att de är tåligare och skulle klara det liv vi lever här.

Gotlandskaninerna menar man äter mindre och ska klara sig på mindre men växer också långsammare och blir inte så stora. De klarar låga temperaturer och vad vi har sett hittills är goda mödrar. De flesta av dem är sällskapliga och vill gärna ha lite gos men några är lite skyggare och det är troligtvis vårat fel eftersom vi inte umgås med dem jättemycket.

Men om de sägs äta mindre så slösar de desto mer, i alla fall våra, de är hemska slösare, drar ut höet på marken och trampar ner det och äter såklart inte av det sen. Jag vet inte hur mycket vi har kastat, säkert ett helt årsbehov för ännu en kanin. Jag är fortfarande inte säker på att kaniner är något jag vill ha på gården, jag tycker det var orimligt mycket jobb förra sommaren. Vi har tre betesburar och dem flyttade vi runt hejdlöst mycket. Jag tror att man måste rationalisera det hela för att det ska vara värt det, bygga stora hägn där de får sköta sig själva och har det utrymmet de behöver.

Kaninkött är oerhört gott, köttet är lite trådigt men har riktigt bra smak. Vi har gjort både kaningrytor, soppor och i lergryta i ugnen. Det man måste passa sig för att det är några riktigt små ben som följer med i maten, kan inte säga vart de har suttit, säkert kring revbenen, men de är små och vassa.

Häromdagen slaktade vi även tuppar eftersom de vuxit så pass att hönorna började känna sig stressade av för mycket unga och bråkiga tuppar. Mathias sa då när han stod sent på kvällen och grejade med det sista, "det här gör mig så stolt, att kunna fixa sin egen mat från djur man vet har haft ett fint liv."

Vi kommer vårt mål närmare för var dag.

Allt gott,

Tova

Hej, vi tänkte att det kanske dags att vi kör en liten presentation om oss själva igen, ifall att nya läsare är nyfikna på vilka vi är.

Jag är uppvuxen i den by som vi nu har bosatt oss i och jag har alltid kommit tillbaka efter att jag har varit ute på skola eller äventyr. Mathias är uppvuxen i närheten av Vasa, Finland. Innan han träffade mig så gick han på Sjöviks folkhögskola på timmerlinjen. När jag träffade Mathias 2011 på Bäckedals folkhögskola så visste jag vid första mötet att han hade nåt särskilt. Jag blev förtjust i honom och efter ett (väldigt kort) tag så var det vi. Han bodde i en lägenhet i centrala Sveg eftersom han hade Mysak och hundar var inte välkomna på elevhemmet och jag bodde på elevhemmet på skolan. Vintern 2011 efter jullovet flyttade vi, tillsammans med en kompis, ut i en yurta som vi byggt själva. För att spara pengar och för att det verkade spännande och en kul upplevelse. Det var en kall vinter, som kallast tror jag att vi hade minus 24 inne i yurtan när vi vaknade på morgonen. Men det gick bra även om det var lite motigt ibland.

Efter skolans slut visste vi inte vad vi skulle göra, vi hade tankar och drömmar men ännu inget konkret. Vi flyttade yurtan till skogen nedanför mina föräldrar där vi bodde den sommaren. Under samma sommar började vi renovera stugan vi bor i nu, dels för att den var i så risigt skick men också för att vi skulle kunna bo där medan vi funderade på vad vi ville göra med livet. Vi var länge obeslutsamma, åkte runt och tittade på hus som var till salu men kom vi fram till att vi trivdes rätt bra där vi var och att närheten till mina föräldrar var en positiv grej. Vi blev kvar helt enkelt.

Ännu bor vi kvar i den lilla stugan men vårt livsprojekt är att få upp en större stuga, bygga jordkällare, bygga bastu och garveri, skaffa mer djur och utveckla vårt odlande. Den större stugan är en gammal timmerstomme från grannbyn. Jag har precis fått till växthuset och en större trädgård är på gång.

Till hösten har jag kommit in på en ett-årig YH-utbildning på Eldrimner, jag ska gå Mejeri. Det känns otroligt spännande och efter detta kanske vi kan börja utveckla våra tankar mer mot företagande och vidare mot självhushåll. Vår plan är alltså att skaffa fjällnära kor, får och getter.

På gården är vi nu 27 Bjurholmshönor (varav 12 är kycklingar, dessutom ligger två på ägg så snart har vi kanske 16 kycklingar till), 18 Gotlandskaniner (varav 14 är ungar), katten Frasse och hundarna Malva och Mysak.

Glad Midsommar på er,

/Tova

För några dagar sedan kom Mathias bror Wilhelm på besök, han tog den sena båten från Finland och körde över natten för att komma hit. Det är alltid lika roligt när han kommer på besök. Som vanligt blir han indragen i våra projekt och de satte genast igång med motorsågarna. Vi har en äng bakom vår stuga som från början var en myr, man har dikat upp den för att skapa mer ängsmark. Eftersom det nu är så pass länge sedan som någon brukade markerna här på fäboden, säkert 80 år sedan, så har det vuxit upp en del träd där ute, rättare sagt, i dikena står hur mycket träd som helst och på ängen står det ännu mer, mest björk.

Så i flera dagar har de alltså tagit ner träden som står i och närmast diket. Dikena har växt igen rejält och vi vill ta hit en grävmaskin som kan fixa till dem igen så att det rinner iväg lite bättre, vi skulle kunna fixa det för hand men då blir vi nog aldrig klara. Vi hoppas på att kunna använda ängen som både bete och att odla på, men just nu är det för blött i marken. Gräver man ett 30 cm djupt hål så har du ganska snabbt 20 cm vatten däri. Så förhoppningsvis, om vi får till det, så kanske det blir lite torrare. Men det får vi se, björkved har vi så det räcker till och blir över i varje fall. I Österbotten har de något som kallas för "Talko", det innebär att man hjälps åt och värden bjuder på mat i gengäld. Det blir nog en sådan Talko-dag när det är dags att börja dra allt det där riset som ligger på backen.

I vecka 15 så kommer det en ny Gotlandskanin hanne till oss. Vi hade ju en som dog i höstas och tanken är väl att den här nya ska vara ’kompatibel” med vår Lumi. Så när pojkarna höll på med sina motorsågar började jag bygga en bolåda på ben av återanvänt material till vår nya vän. Han kommer att få bo i vår sommarbur och enligt regler ska de ha en bolåda på ben under vintern så det ej blir för kallt. Nu är ju vintern snart slut men det kan ju vara bra att ha ändå. Jag byggde med mitt bästa verktyg, ögonmåttet, så lite snett blev det allt. Men känner mig stolt över att jag klarade av det utan att behöva riva den tjugo gånger. Taket är inte klart ännu. Fick också igår konfirmerat att vi nu är med i genbanken för Gotlandskaniner. Lite spännande, men vi är ännu inte säkra på att kaniner är något vi verkligen ska satsa på, de har inte övertygat oss riktigt än. När man går med i genbank så skriver man på ett kontrakt där man förbinder sig att följa vissa regler. Man får till exempel inte hålla andra kaninraser så att det blir "annat" inblandat, om man inte har en sån facilitet där man vet att man kan hålla dem isär.

Lumi har som de båda andra kaninerna haft ett hörn där hon bajsar, nu på senaste tiden har hon börja släppt sig överallt. Jag skrev på forumet för Gotlandskaniner på FB och fick till svar att eventuellt så kanske hon brunstar, de markerar revir med sin avföring och när de gör på detta sättet så kanske de försöker visa en möjlig hanne att det är något på g. Eftersom den enda hanne vi har är hennes bror så får hon allt vänta på nyingen som kommer nästa vecka. För att läsa lite mer kan ni besöka Föreningen Gotlandskaninens hemsida.

Hönorna är riktigt sugna på att vara ute nu och vi försöker släppa ut dem så fort vi är hemma. Vi kan knappt hålla dem inne nu där de står och trängs i dörren, lite jobbigt de dagar vi inte kan släppa ut dem och de ändå trycker sig ut. De börjar väl tycka att det är dags för sommaren nu, det gör jag också!

/Tova

I pamfletten "Gotlandskaninen" skriver Hans Falk att tam kaninerna härstammar från vildkaninerna runt medelhavet. I Sverige fanns det inte så mycket tama kaniner förrän under krigsåren när maten var knapp, då insåg folket fördelarna och nästan varje kolonilott fick en egen kaninuppfödning. På 60-talet trodde man att den svenska kanin-lantrasen var utdöd, men sedan visade det sig att det fanns besättningar kvar på framförallt Gotland, därav namnet.

Våra planer är att någon gång bli relativt självhushållande och kom fram till att kaniner är ett bra nästa steg efter höns. Vi valde Gotlandskaniner dels för vi är intresserade av att gå med i genbank för att bevara rasen men också för att det är den kanin som funnits i Sverige och också då klarar vårt klimat bättre. Först ville jag ta Mellerudskanin som är Sveriges andra lantraskanin, men efter lite efterforskning så ändrade vi oss eftersom mellerudaren verkade mer känslig för kyla.

Lantraserna verkar allmänt vara härdigare och inte lika utsatta för sjukdomar. Vi ger våra kaniner endast hö och när det är riktigt kallt ute, lite helt korn. Kvistar av olika slag som tall, gran och sälg. Ibland bjuder vi på morötter, äpplen och knäckebröd, men det är inget vi har gjort till en vana. Vi köpte en saltsten åt dem och då köpte vi "Fårsaltsten" som inte bara har salt utan olika mineraler också.

På sommaren har vi vattenflaskor med nippel men nu på vintern har vi tunga keramikskålar i två uppsättningar så vi kan byta till nytt vatten morgon och kväll. I somras drack Lumi dåligt ur vattenflaskan så jag vet inte hur vi ska göra till sommaren.

Till sommaren ska vi försöka ta kull på Aino, för att ta kull på Lumi så måste vi hitta en till hanne eftersom Jussi och Lumi är syskon.

Blåklinten har äntligen börjat blomma, tyvärr verkar det som om ringblomman har blivit lite kvävd av blåklinten. Inte alls smart av mig att blanda dem hejvilt, men tänkte att det skulle bli fint. Nästa år ska ringblomman få ett eget land, jag måste ju få så pass mycket att jag kan göra lite ringbloms-olja, i år blir det nog väldigt lite olja tyvärr. Jag har plockat kamomill blommorna och ska även göra en kamomill-olja, men det är lite samma där, hönsen har ätit/trampat ner en del och sen har den växt dåligt. Jag verkar haft ett dåligt växtår när det kommer till örter och ätbara växter. Blåklinten och prydnadsblommorna växer som attan men inget annat, morötterna, dillen, salladen och persiljan har det som inte blivit nåt av heller, trist! Jag måste fixa ett riktigt trädgårdsland med rejält staket så inga andra djur än jag själv kan ta mig in.

Kycklingarna växer och blir stora, nu är det bara Agdas lilla ensamma kyckling som går med mamma fortfarande. Blenda övergav sina för dryga två veckor sedan och sover nu på pinnen med de andra vuxna, barnen ligger kvar i lådan än så länge eller sitter längst ner på pinnen närmst golvet. Jag längtar lite tills småbarnsveckorna är över så man får se hur de ska se ut och hur många som blir tuppar/höns. Av ungdomarna så tror jag att i allafall fem stycken blir höns och minst tre är tuppar, en är det fortfarande lite osäkert med. De fem yngre kan man inte alls se ännu vad de ska vara för något, den som lever får se.

Vädret är väldigt omväxlande, i ena stunden tryckande hetta och sol, i andra så regnar eller åskar det. Vi har ännu inte fått tillräckligt med hö och jag undrar när vi ska få en tre fina dagar i rad så vi ska hinna få upp en hässja, någon som är vädergud? Nu när vi dragit på oss två kaniner, och i september kommer få två till, så måste vi helt enkelt få till mer mat åt dom. Häromdagen låg jag på golvet hos mamma och pappa och hade ångest över allt som ska göras, och det känns som att när jag har många projekt så blir inget klart. Virrpanna!