I söndags hämtade Mathias hem två får till, en tacka vid namn Edelweiss och en bagge som heter Barry. Kvinnan vi köpte våra första får av har bestämt sig för att sluta med fåren och vill sälja hela sin flock, så vi bestämde oss för att utöka vår lilla flock något.

Edelweiss är betäckt och kommer högst antagligen att lamma i slutet av mars, ännu en helt ny upplevelse för oss. Jag har börjat planera lite inför detta och köpt in saker man kan behöva vid lammning, såsom handskar, glidgel, nappflaska och lammnäring. Jag funderar även på om vi ska bygga en enkel lammningsbox så att mamma och lamm får vara inne några dagar i början.

De fem verkar trivas bra tillsammans men Edelweiss är lite skygg och vill inte gärna komma fram till oss. Jag hoppas att vi kan fixa det tills hon ska lamma så hon känner sig trygg med oss i närheten.

Barry har redan upptäckt vad det är han ska göra och förhoppningsvis får vi massa lamm framåt sommaren, så spännande men också lite skrämmande om något skulle gå fel. Det mesta man hör om lantraserna dock är att de klarar sina lammningar fint på egen hand och det hela är ofta klart när man kommer ut på morgonen.

Vi har haft problem med en räv som springer omkring på gården och blir mindre och mindre skygg, flera morgonar har jag jagat och ropat efter hen men när jag stannar så stannar också hen och vänder till och med tillbaka och kommer närmre, fräckt. Även Mathias har jagat omkring här i skogarna med räven framför sig. Det känns inte alls tryggt på gården då vi har kaninerna, hönsen och katterna. Ingen av oss har jaktlicens så nu har vi blandat in en bybo i fejden som var här och försökte ta honom igår, tyvärr verkar det som att reven hann undan. Det känns trist att behöva ta till den här metoden, rävar är underbart vackra och roliga djur, men i det här fallet så går mina pälsklingar före.

Innan vi hämtade nyingarna så byggde vi en foderhäck i fårhagen. Det blev en stabil sak och vi fick in kanske lite mindre än halva ensilagebollen, resten slog vi in i en pressening  till ett senare tillfälle. Den blev helt bra men idag såg vi att de mindre fåren kan trycka sig in mellan pinnarna så vi måste sätta dit en tvärslå. Lammen kommer absolut kunna komma in i den men så får det vara.

Vi har nu ca en meter snö, så här mycket snö har jag inte haft sen jag var liten. Fåren går ogärna i snön och vi har skottat och trampat upp gångar i hagen för att de ska kunna röra sig lite, men mest håller de sig runt huset och foderhäcken.

Allt gott,

Tova

I höstas hämtade vi våra första får av rasen helsingefår, tre tjejer som heter Dunöra, Flicka och Frö. Helsingefår är ett svenskt lantrasfår som härstammar från två grupper med liknande egenskaper, utseende och geografiskt ursprung. Jag valde dem främst för att jag har läst om dem och tyckte att de skulle passa oss här på gården för att de gillar skogs/slybete och för att de har vacker päls/ull. Många tycker att jag skulle ha valt Klövsjöfår istället eftersom de är mer lokala men jag tyckte bättre om dessa. Lantraserna i Sverige är dessa:

• Dala Pälsfår, 368st
• Fjällnäsfår, 85st
• Gestrikefår, 421st
• Helsingefår, 968st
• Klövsjöfår, 821st
• Roslagsfår, 915st
• Svärdsjöfår, 340st
• Tabacktorpsfår, 70st
• Värmlandsfår, 3124st
• Åsenfår, 1331st

Siffrorna är från 2015 och syftar till antal får i genbank.

Utdrag från allmogefar.se: 

Helsingefår varierar i typ men är ofta ganska kraftiga och äldre tackor får ofta stora grova huvuden. Tackorna väger ca 40-60 kg och baggarna ca 50-80 kg, mankhöjden är i medeltal 64 cm hos tackor och 74 cm hos baggar. Tackorna är goda mödrar och kan lamma året runt. Ungtackor får oftast ett lamm medan äldre tackor vanligtvis får två lamm men trillingar förekommer och sällsynt även fyrlingar.

Fåren har en stor variation i färg och teckning. De flesta har svart färg, som ofta bleks på sidorna med åren, men även grå, bruna, skäckar och nästan helt vita djur förekommer. Bläs eller pandateckning är vanligt samt andra former av ansiktsteckningar såsom mjölmule, ögonfläckar och grävlingsteckning. Tackorna är kulliga och baggarna är oftast vackert behornade men kan vara kulliga. Hornknappar eller små horn kan förekomma.

Ullen är mycket varierande och går utmärkt att spinna och tova. Den kan vara lik finull men är oftast av ryatyp eller gobeläng och det kan även finnas olika typer av ull på ett och samma får. Svansarna är vanligtvis korta och ofta ullfria men kan även ha längre lockig ull. Baggarna har ofta grövre manhår på hals och bog och detta kan ibland även förekomma på tackor.

Helsingefår blir ofta mycket trevliga och tillgivna mot sina ägare men kan vara lite avvaktande mot främlingar. Slybete prioriteras framför gräsbete och fåren är därför utmärkta som landskapsvårdare på kalhyggen och skogsbeten.

Får är helt nytt för oss båda så det har varit spännande månader. Vi byggde ett skjul åt dem, 3.5 väggar och ett tak och fyller på med halm då och då. De älskar påfyllnaden av halm och ser ut som troll när de har bökat omkring där inne en stund när de letar efter gräs som följt med i halmbuntarna. Vårt eget-hässjade hö åt våra glupska kaniner upp i höstas så vi fick köpa "torra" ensilagebollar av grannen till fåren, inte det snyggaste att ha på gården så nu håller vi på att bygga en foderhäck istället. Vi klippte dem i början på november och det gick faktiskt rätt bra om än långsamt, ullen växte ut fort och de börjar bli långulliga igen. Det är verkligen en speciell teknik att klippa får, jag kände mig livrädd över att klippa dem i skinnet/svansen eller något annat känsligt ställe. Denna gång hade vi tur och den enda som fick en blessyr var jag när Frö bestämde sig för att det var nog och sparkade mig i ögat.

Vi gjorde en mindre hage åt dem, ca 25*25 meter som främst kommer att fungera som vinterhage, sommartid kommer vi göra större hagar eller helt enkelt ha dem lösa. De gillar inte djupsnön alls utan håller sig till där det är upptrampat, mellan fårhuset och maten, därför gör jag stigar åt dem i hagen så de åtminstone tar en promenad ibland.

De är faktiskt väldigt sällskapliga, eller kanske bara väldigt sugna på knäckebröd eller annan gotta som kan finnas i fickorna, de kommer fram när vi är där och kan ibland prata med oss när vi är ute på gården. De är inte lika vänskapliga med främlingar, lite försiktiga och håller en viss distans, tills knäckebrödet dyker upp i alla fall.

Nu står vi lite i val och kval om vi ska ta hem en bagge så vi får lamm till våren, vi har inte råd att köpa en i år men kanske kan man låna av någon. Vi får se hur vi gör.

/Tova

Förr hade många gårdar tillgång till ställen som kallas för Fäbodar. Man använde fäbodarna för att avlasta de ansträngda betena kring byn och för att djuren inte skulle äta upp vinterfodret. Man har länge använt fäbodar i norden och de tidigaste resterna är från Norge från ca 2000 år sedan. I finsk-ättlade Tornedalen kallas fäbod för Kentää. Det var vanligt att man hade två olika fäbodar dit de gick med sina djur, en för höst och vår som låg ca 5-6 km från gården och en fäbod för sommarbruk som låg ca 15-16 km bort. I mitten av juni gick de till vår/höstfäboden och i mitten av juli tog de djuren och gick till sommarfäboden, där stannade man ca 5 veckor innan vandringen tillbaka till vår/höstfäboden. Fäbodsommaren pågick i ca 3 månader. Man utnyttjade också fäboden till boende vid jakt och liknande efter att pigorna gått hem för året.

Pigorna skickades ensamma upp på fäbodarna för att sköta djuren, det var ofta brukligt att vara två stycken så att de kunde turas om med sysslorna. Dagarna var långa, man klev upp runt 4 för att börja med sysslorna och för att morgonmjölka. En piga vallade sedan ut djuren på skogen, man gick aldrig sysslolös och hade alltid med sig sin stickning. En ko går ca 4km innan de vänder och går hemåt igen för att hinna hem till kvällsmjölkningen, under hösten kan det vara svårare att få hem kossorna när svampen börjar växa. Kor älskar örsopp, därför kallas svampen också för kosopp. Den andra pigan har under dagen förädlat mjölken till ost, smör och mese (messmör) för att den ska hålla under längre tid.

Var man ensam på fäboden släppte man ut djuren och de fick valla sig själva, eller att man följde dem en bit på vägen och sedan vände hem igen. Ledarkossan tog då över kommandot och med sin klocka ledde hon flocken. När det var dags att vända hemåt kunde fäbostintan locka på djuren genom att kula. Kauking (uttal: ['köukiŋ]) heter det i Jämtland och Härjedalen som har tagit efter det norska uttalet. Kreaturen har lärt sig att när man har sjungit/spelat hem dem så får de någonting gott, till exempel hö eller kraftfoder. Förr kokade de ihop en soppa som innehöll diverse men bland annat kornrester som de fick när de kom hem. Kulning har också använts som ett kommunikationsmedel mellan de olika fäbodarna på skogen, man ropade vissa toner som betydde olika saker; allt bra här, behöver hjälp osv.

För att lyssna på lite kulning kan du klicka här. Annan vallmusik man använde för att locka på djuren är Kohorn (börjar spela runt 1.40 ) och Näverlur.

Fäbodbruket var på sin höjdpunkt mellan år 1870 och 1920, numer finns det inte alls många fäbodar i drift, men det finns entusiaster som håller igång, främst i Dalarna men även här i Jämtland. Våra vänner brukar till exempel Östa Arådalen på somrarna.

Fäbodbruket och dåtidens jordbruk har förvandlat landskapet och många växter, insekter och djur är beroende av den fortsatta hävden. Tar vi till exempel Jämtlands landskapsblomma Brunkullan så växer den endast på öppna och brukade ängar, där bonden gått med lie och djur har betat, samt ogödslad mark. Det är likadant med en mängd olika växter och svampar som nu håller på att försvinna på grund av det ändrade jordbruket. Minns ni ängarna från förr med blåklockor, skogsklöver, prästkrage, ormrot, kattfot osv?. När man slutar slå och sköta ängarna växer landskapet igen och gräs, älggräs, midsommarblomster och annat tar över, samma när bönderna plöjer sönder marken, gödslar och sår. De rika örte ängarna kräver ”fattig mark” när det gödslas slutar örterna att växa och när växterna försvinner, försvinner också fjärilarna och andra insekter.

För mig är fäboden i allra högsta grad levande och närvarande. Vi bor på en och jag har alltid drömt om att ha ett fäbodbruk, djuren, livet nära jorden och förädlingen av mjölken. Det här är något som engagerar mig och jag tycker det skulle vara fantastiskt roligt om vi kunde få till en fungerande fäboverksamhet här.