Helsingefår
I höstas hämtade vi våra första får av rasen helsingefår, tre tjejer som heter Dunöra, Flicka och Frö. Helsingefår är ett svenskt lantrasfår som härstammar från två grupper med liknande egenskaper, utseende och geografiskt ursprung. Jag valde dem främst för att jag har läst om dem och tyckte att de skulle passa oss här på gården för att de gillar skogs/slybete och för att de har vacker päls/ull. Många tycker att jag skulle ha valt Klövsjöfår istället eftersom de är mer lokala men jag tyckte bättre om dessa. Lantraserna i Sverige är dessa:
Siffrorna är från 2015 och syftar till antal får i genbank.
Utdrag från allmogefar.se:
Helsingefår varierar i typ men är ofta ganska kraftiga och äldre tackor får ofta stora grova huvuden. Tackorna väger ca 40-60 kg och baggarna ca 50-80 kg, mankhöjden är i medeltal 64 cm hos tackor och 74 cm hos baggar. Tackorna är goda mödrar och kan lamma året runt. Ungtackor får oftast ett lamm medan äldre tackor vanligtvis får två lamm men trillingar förekommer och sällsynt även fyrlingar.
Fåren har en stor variation i färg och teckning. De flesta har svart färg, som ofta bleks på sidorna med åren, men även grå, bruna, skäckar och nästan helt vita djur förekommer. Bläs eller pandateckning är vanligt samt andra former av ansiktsteckningar såsom mjölmule, ögonfläckar och grävlingsteckning. Tackorna är kulliga och baggarna är oftast vackert behornade men kan vara kulliga. Hornknappar eller små horn kan förekomma.
Ullen är mycket varierande och går utmärkt att spinna och tova. Den kan vara lik finull men är oftast av ryatyp eller gobeläng och det kan även finnas olika typer av ull på ett och samma får. Svansarna är vanligtvis korta och ofta ullfria men kan även ha längre lockig ull. Baggarna har ofta grövre manhår på hals och bog och detta kan ibland även förekomma på tackor.
Helsingefår blir ofta mycket trevliga och tillgivna mot sina ägare men kan vara lite avvaktande mot främlingar. Slybete prioriteras framför gräsbete och fåren är därför utmärkta som landskapsvårdare på kalhyggen och skogsbeten.
Får är helt nytt för oss båda så det har varit spännande månader. Vi byggde ett skjul åt dem, 3.5 väggar och ett tak och fyller på med halm då och då. De älskar påfyllnaden av halm och ser ut som troll när de har bökat omkring där inne en stund när de letar efter gräs som följt med i halmbuntarna. Vårt eget-hässjade hö åt våra glupska kaniner upp i höstas så vi fick köpa "torra" ensilagebollar av grannen till fåren, inte det snyggaste att ha på gården så nu håller vi på att bygga en foderhäck istället. Vi klippte dem i början på november och det gick faktiskt rätt bra om än långsamt, ullen växte ut fort och de börjar bli långulliga igen. Det är verkligen en speciell teknik att klippa får, jag kände mig livrädd över att klippa dem i skinnet/svansen eller något annat känsligt ställe. Denna gång hade vi tur och den enda som fick en blessyr var jag när Frö bestämde sig för att det var nog och sparkade mig i ögat.
Vi gjorde en mindre hage åt dem, ca 25*25 meter som främst kommer att fungera som vinterhage, sommartid kommer vi göra större hagar eller helt enkelt ha dem lösa. De gillar inte djupsnön alls utan håller sig till där det är upptrampat, mellan fårhuset och maten, därför gör jag stigar åt dem i hagen så de åtminstone tar en promenad ibland.
De är faktiskt väldigt sällskapliga, eller kanske bara väldigt sugna på knäckebröd eller annan gotta som kan finnas i fickorna, de kommer fram när vi är där och kan ibland prata med oss när vi är ute på gården. De är inte lika vänskapliga med främlingar, lite försiktiga och håller en viss distans, tills knäckebrödet dyker upp i alla fall.
Nu står vi lite i val och kval om vi ska ta hem en bagge så vi får lamm till våren, vi har inte råd att köpa en i år men kanske kan man låna av någon. Vi får se hur vi gör.
/Tova
