Sverige har en stark folkmusik-tradition, den innefattar spelmän/kvinnor med olika instrument som fiol, dragspel, nyckelharpa, horn eller visor, lockrop och så vidare. Man utgår mycket från gehör, dvs att man lyssnar och tittar och lär sig därefter, inga noter. När man spelar efter gehör kan det vara lättare att anpassa låtarna efter sin egen stil och eget tycke. Man brukar räkna gånglåtar, brudmarscher, polskor, polka, vals, schottis och hambo till den traditionella spelmansmusiken. I mina yngre dagar spelade jag fiol, sju år genom hela skolan. Jag la tyvärr inte tillräckligt med tid på det och spelandet blev mer och mer försummat tills jag en dag la ner stråken. Tyvärr, säger jag nu eftersom det är roligt att kunna spela ett instrument. När jag lyssnar på duktiga spelemän och kvinnor blir jag grön av avund. Det finns inget som säger att jag inte kan återuppta spelandet, och det tänker jag väl att jag ska göra en dag.

Jag har mest spelat efter noter men jag och min kusin for iväg på spelmansläger flera somrar och där körde vi med gehör, man satt och härmade en lärare tills man kunde helt enkelt. Helt klart också en träningssak, väldigt roligt också att man lär sig så bra genom att härma, det är nästan så att det fastnar bättre i huvudet än de låtar man lär sig från noter.

I helgen som var åkte jag på kurs i kulning, alltså sång och lockrop för att få hem kossorna/kreaturen från skogen eller för att förmedla något över långa avstånd, tillexempel till nästa fäbod. Det mest vedertagna ordet är kulning över Sverige men alla ställen har sin egen dialekt, här säger vid till exempel "köuka". Ulrika Bodén höll i kursen i Sundsvall på Norra Berget. Ett gäng inspirerande kvinnor var med och vi tog i från tårna. Det var väldigt intressant och vi fick mycket uppvärmningstekniker för kropp och stämband, det var inte bara att börja hojta inte. Så i två dagar fick vi öva in lite teknik, köra uppvärmning och såklart ropa och sjunga visor. Det är så "lätt" att hålla på när man verkligen är där för att göra det, men nu när jag är hemma så känns det svårt att ta sig tid till att öva på det som vi lärt oss. På något sätt så känns det lite pinsamt om någon skulle höra för ännu är man ju inte så tränad på det, man brister här och var innan man har lärt sig vart ens eget tonläge ligger. Men det finns ju bara ett sätt och det är att träna. Kanske ska sätta upp skyltar "Varning för köukning" så att ingen tror att jag är i livsfara!

Om jag har tid och råd nästa sommar så vill jag gå en till kurs som hålls i Malung, följ länken här för att läsa mer, Malungs folkhögskola. Ulrika sa också att det är bra att gå kurs med flera olika eftersom alla har så olika tekniker och röster, att man lättare hittar sin egen röst när man lyssnar och lär sig av flera. Man kan ju naturligtvis också bara lyssna in från nätet och skivor för att lära sig, går lika bra!

Det känns viktigt för mig att lära mig att köuka och det är för att upprätthålla en tradition. Vi bor på en fäbod och jag vill bedriva fäbodbruk, då vill jag ju också kunna locka på mina kreatur på samma sätt som kvinnorna gjorde förr. Det är ett kulturarv som håller på att försvinna, köukningen finns kvar bland våra folkmusiker i Sverige, men köukning i samband med djuren på fäboden känns mer sällsynt. Jag ska försöka träna och till sist kanske jag till och med kan lägga upp en liten truddelutt här på bloggen, så ni får höra hur det går för mig.

Ha en fin helg,

/Tova